Helgen den 17 september var Stockholms Stigcyklister på stigbyggarworkshop i Nora, som det redan rapporterats om i Nerikes Allehanda.
Workshopen var gratis och arrangerades av Cykelfrämjandet (som har hottat upp sig lite, och inte längre är riktigt lika mossigt som det ansetts vara) med inbjudna instruktörer från IMBA Trail Solutions. Gäster var bland andra Region Örebro, Skånska MTButveckling, Almby IK, Gotland Active, Uppsala Stigcyklister, Askersunds Kommun, Isaberg, Högbobruk, Västerås CK och Happyride.
Första dagen ägnades åt teori (mycket frustrerande att sitta i åtta timmar och PRATA om cykling, när man bara vill ut och cykla). En skogsägare från Mellanskog gav sin syn på cykling i skogen, och förklarade bland annat granplantor fungerar och varför man inte bör cykla över en nyplantering, men han förklarade också att han (och underförstått även andra markägare) oftast är öppna för samarbeten bara man frågar först.
Sedan följde en föreläsning om stigbyggande, mycket intressant. Men jag tycker den vara bara delvis relevant för situationen som den ser ut i Stockholmsområdet. Fokus lades mycket på hur man bygger hållbara stigar i bikeparks, stigar som ska hålla för tusentals åkare och som alla ska klara av att åka. De pratade även mest om nybyggnation av stig, vilket händer rätt sällan här. Oftare har vi en existerande stig som kan behöva förbättras och förstärkas där dem har slitits eller blivit geggig. Det finns förstås lika många åsikter om vad som är en bra stig som det finns cyklister, men jag tror många av de som cyklar kring Hellas och i övriga Stockholm uppskattar den stökiga terrängen och skulle lessna fort på att åka utslätad grusväg.
En intressantare del av föreläsningen handlade om hur man hanterar blöt terräng och hur man kan utnyttja även små variationer i topografin för att hitta torrare områden.
Dag 2 fick vi äntligen vara ute i skogen. Vi var i området för Bergslagen Cycling och MTB-lederna där, så vi hade material att praktisera på. Sägas bör att vi hade markägarens tillåtelse att härja fritt, och att man inte ska börja gräva stigar i vilka skogar som helst. Det var också diskussion om vad man egentligen får göra med bäckar. Vattenverksamhet är tillståndspliktigt om det inte är uppenbart att det inte påverkar naturen, och att avvattna ett område är generellt sett inte tillåtet. En miljöjurist kan säkert reda ut begreppen bättre.
I ett låglänt område hittade vi sönderkörd stig att öva på; en bäck rann över stigen på ett ställe och resten av stigen var geggig och sönderkörd-/trampad av cyklar, fyrhjulingar och hästar.
I bäcken hade man under flera år slängt i stockar att gå över, stockar som sedan tryckts längre och längre ner i leran, och så slängde man i fler. Vi grävde upp väldigt många stockar därur… Och byggde sedan en bro över. Den sönderkörda sträckan parallellförflyttades längre upp i en slänt. Ett antal gupp, ”grade reversals”, byggdes in för att underlätta vattenavrinning, och ett par små dräneringsdiken grävdes för att hålla vatten av bron.
//Styrelsen genom Karin Pehrson