Skrivelse till länsstyrelsen i Stockholm

Foto: Kalle Asplund
Rast längs Blå spåret i Nackareservatet.

För att lyfta frågan om stigcykling i Stockholms län beslutade styrelsen att skicka en skrivelse till länsstyrelsen i början av december 2015. Förhoppningen är att skapa ett långsiktigt samarbete, som ger ökad förståelse för våra behov och önskemål – och där vi kan hjälpa till med kunskap och expertis om cyklingen i våra skogar.

Läs hela skrivelsen nedan!

Dåligt underbyggda förbud skapar konflikter i naturreservaten

Hej!

Vi vill veta på vilka grunder länsstyrelsen återkommande medverkar till att inskränka allemansrätten för oss som cyklar på stigar i Stockholms friluftsområden. Vi kan inte se proportionaliteten i de kraftiga restriktioner som införs och ställer oss frågande till motiven.

Vi som skriver det här brevet representerar en del av den växande skara friluftsmänniskor som cyklar på stigar för motion och rekreation. Vi är oroade av de tendenser vi ser runt omkring i länet att när nya naturreservat bildas så införs närmast slentrianmässigt förbud mot cykling.

Vilka friluftsaktiviteter som invånarna i en kommun vill ägna sig åt förändras över tiden, men det kan inte vara kommunernas eller länsstyrelsens uppgift att cementera gårdagens friluftsaktiviteter till att vara de enda tillåtna i våra naturreservat.

De bakomliggande motiven till förbuden mot cykling sägs ofta vara att cyklister orsakar extra mycket slitage på naturen eller konflikter mellan besökare. Vi anser att det är helt felaktigt.

Den internationella forskning som finns kring cykling och markslitage konstaterar att slitaget är likvärdigt, eller till och med mindre, än det som vandrare åstadkommer. Det är lätt att glömma bort att de befintliga stigarna är gammalt slitage från fotvandring. Denna forskning finns lätt tillgänglig för den som vill sätta sig in i ämnet. (Länk här)

De påstådda konflikterna mellan besökare har vi svårt att se vad de grundar sig på. Vi som cyklar söker oss ofta till ganska folktomma områden och det är sällan några problem att möta vandrare eller andra längs stigarna. Hur stort är egentligen detta problem? Och varför behöver man reglera möten mellan människor så hårt just i naturreservaten när det fungerar bra i annan natur?

Baksidan med att försöka förbjuda en populär aktivitet är att då skapas just den typ av konflikter mellan besökare som ni säger er vilja undvika. Förbudet efterlevs inte och regelbrytarna skapar irritation. Så är det till exempel i Nackareservatet. 2006 infördes förbud mot cykling i vad som fortfarande är ett av landets populäraste mountainbikeområden. De totalförbud som ni medverkar till att införa sätter tyvärr också effektivt punkt för all dialog och möjligheter till samarbeten med oss som cyklar.

Vi vädjar till er att hitta proportionalitet i restriktionerna kring cykling i naturreservaten. Ett föredömligt exempel är hur ni hanterar problemet med lösa hundar, som många upplever som störande i naturreservaten. Att vissa hundägare missköter sig föranleder inte ett totalförbud mot hundar. Istället upplyser föreskrifterna att hundar periodvis skall vara kopplade.

Med liknande proportionalitet mellan olägenhet och reglering skulle föreskrifter kring cykling kunna bli: ”Cykling är endast tillåten på leder och stigar, och med hänsyn till långsammare besökare”, en proportionerlig reglering som vi alla kan skriva under på!

Vi träffar gärna några av er för att diskutera detta och ser fram emot att få ta del av de fakta som ligger till grund för att stigcykling behöver totalförbjudas i Stockholms naturreservat.

Vänliga hälsningar
Gustav Blix
Ordförande Stockholms Stigcyklister